Blå Jungfrun

Vad är det egentligen som pågår ute på Blå Jungfrun? Hör du till dem som hört historier om häxor som far till Blåkulla under påsken? Bergformationernas vilda skönhet, som formades av inlandsisen, har gett uppkomst till vilda spekulationer om vad som försiggår ute på en av Sveriges mest berömda nationalparker. 

Blå Jungfrun är ensligt beläget två mil från fastlandet och en mil från Öland, vilket kan ha bidragit till öns förmåga för legendbildning. Mången är de myter och sägner om den blåa kullen i fjärran. Förr trodde människorna att det bodde ett gudomligt väsen på ön. Det berättas också om en jungfru som kastats i Borgholms slottsbrunn och att hennes lik sedan flutit upp vid ön. ”Ett nät av sägner har spunnits kring denna Kalmarsunds pärla” skriver författaren Carl Erik Nordenskjöld om Blå Jungfrun. Den väldiga granitklippan reser sig mäktiga 87,5 meter över havsytan.

Hur har Blå Jungfrun fått sin uppmärksammade form?

Ön har, som tidigare nämnts, formats av inlandsisen. Ismassan kom glidandes norrifrån, uppför öns norra sida och slipat ön så att den nästan fått strömlinjeform. På södra sidan har isen istället rört sig nedåt och då brutit loss och plockat bort stenar utefter sprickorna i graniten. Djupa raviner har bildats och en av de största ligger vid stranden nordost om toppen.

Ett par grottor kan ön även stoltsera med. Två som är värda att nämnas är grottan som ligger strax ovanför vattenytan vid Prästkås, och har en bredd på 3,5 meter, en höjd på 2 meter samt går 5 meter in i berget. Mest känd är dock Jungfrukammaren som ligger ungefär 50 meter över havsytan. Den är 4 meter hög och går 6 meter in i berget. 

Linné var inte mäkta imponerad av Blå Jungfrun

Den världskände smålänningen Linné besökte 1741 Blåkulla, som ön redan då kallades, men vistelsen verkar inte ha fallit honom i smaken då han beskriver sitt besök så här: ”Ty om någon ort i världen ser hiskelig ut, är visserligen denna en av de grymmaste”.

Av äldre litteratur om Blå Jungfrun utgör Carl von Linnés skildring från ön den utan jämförelse mest värdefulla. Linné ger den första vetenskapliga beskrivningen av ön och han är den förste som nämner labyrinten på Blå Jungfrun.

Långt innan Linné satte sina fötter på ön besöktes den av turister. Olaus Magnus nämner redan 1555 att ”ön av sjöfaranden i närheten inte fick kallas Blåkulla, ty då skulle genast en väldig storm blåsa upp.”  För att vara på god kant med sjöjungfrurna, som enligt folktron höll till där, offrade folket bland annat vantar och sidenskärp vid stranden, varpå givaren som tack skulle bli varnad av dessa naturväsen innan nästa oväder analkades. Olaus Magnus skriver även om att nordiska häxor höll möten på ön under vissa tider på året. Dock tillägger han att var och en bör följa sin egen tro och inte lita på andras uppgifter.

Blåkullafärder och häxsabbat

Under decennierna kring sekelskiftet 1600 börjar enstaka men klara anspelningar på häxsabbaten dyka upp. Redan från början är denna förknippad med namnet Blåkulla. Olaus Magnus berättar (1555), att på denna plats, som han identifierar med ön Jungfrun i Kalmarsund, ”lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för att pröva sina konster och signerier. Den som kommer för sent till denna djävulstjänst underkastas en förskräcklig näpst”.

Barnens berättelser om Blåkulla, så som de registrerats i domböckerna lyder som följer: man äter med nacken, håller ting i vänster hand, kopulerar rygg mot rygg och föder genom anus, ”men det gör inte ont”. Så länge Blåkulla lämnas åt sig själv fungerar Blåkulla på ett vänligt och behagligt sätt. Men när någon bryter sitt avtal med djävulen, till exempel genom att bekänna i domstolen, då blir hon utsatt för misshandel: hennes mat förvandlas till grodor och träck, festsalen blir mörk och kall. Satan som i början uppträtt som en vänlig skäggprydd man bli plötsligt hårig med horn och svans, naket diaboliskt. Ormar flätas samman till piskor som används på dem som bekänt och gjort angivelser. En del häxor uppträder som kråkor, korpar och andra svarta fåglar. Förrädarna flås levande och deras hundar spikas upp på väggen i salen eller fylls med luft och ljus, så att de syns sitta i högsätet som tomma spöken, ”klarskinande”. De sociala skiljelinjerna är skarpa och stränga. Nybörjarna får inte ens komma in i festsalen utan får stå i dörröppningen. De gamla kärringarna kämpar öppet med varandra om djävulens gunst. När de börjar slåss, skrattar han belåtet. Rangordningen vid bordet leder också till dispyter.

Ett fruktparadis med sköna möer och häxförhandlingar med Oden

I en utförlig resebeskrivning från 1616 berättas bland annat följande om ”den svenska Jungfrun”. ”Den är en samlingsplats för trollkånor med klippor och en mycket skön, grön trädgård med allahanda fruktträd såsom äpplen, päron, körsbär, krikon, plommon etc.”. Långt inne på ön kunde, sades det, besökaren träffa på en grön dal, vari ett blått, guldbroderat silkestält uppförts, och därinne fanns ”många ganska sköna jungfrur med kåsteliga kläder”. Det bör tilläggas att reseskildraren ej själv sett allt detta utan hade fått uppgifterna av en präst, som tydligen hört någon skepparhistoria. En annan 1600-talsförfattare berättar att spåkvinnor och häxor årligen har sina möten där tre nätter före påsk och att de då förhandlar med sin herre Oden.

Till Blå Jungfruns historia har både skalder och konstnärers namn knutits. Till skillnad från Linné har de istället fallit för Jungfruns skönhet. Verner von Heidenstam föll så pass pladask att han firade sitt bröllop på ön och bland hans gäster märktes Gustaf Fröding, Albert Engström, Per Hallström och Birger Mörner.

Kärt barn har många namn

Blå Jungfrun har gått under en rad olika benämningar, och till de äldsta namnen hör Ön, Kullen, Blå berget, Blå kullen, Blåkulla, Känningen (=landkänningen). Det är den på avstånd blånande kupolen som givit ön flera namn. ”Blaakulla” finns belagt redan i början av 1400-talet i en mirakelskildring. En ”snäcka” på väg från Lübeck till Stockholm råkade ut för en våldsam storm nära Blaakulla. Sedan besättningen gjort ett löfte till det heliga krucifixet i Stockholms svartbrödrakloster, blev vinden gynnsam och man kunde fortsätta utan fara.

Den förste som mera utförligt uppehåller sig vid Blå Jungfrun är Olaus Magnus.  Han skriver att ”på detta berg lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten, för att pröva sina trollkonster och signerier.” I en text från 1593 av en österrikisk diplomat framgår det att man skulle kalla ön för Jungfrun istället för Blåkulla. Namnet Jungfrun får alltså här uppfattas som noanamn och ersätta ett tabubelagt namn (Blåkulla).

Blå Jungfruns väg till att bli nationalpark

Efterfrågan på granit ökade under senare hälften av 1800-talet. På flera platser längs Smålandskusen öppnades stenbrott, bland annat på Näset och Vånevik. Snart visade det sig att man ville komma åt den vackra ljusröda graniten på Blå Jungfrun. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ägdes ön av bröderna Nordenskjöld. År 1904 utarrenderade dessa rätten till stenbrytning på Blå Jungfrun på 49 år till ett svenskt granitbolag (A.K. Fernströms Stenhuggerier, Karlshamn). Jungfrugraniten gick under benämningen ”Virgo”, och den exporterades främst till Tyskland. Kort efter att stenbrytningen börjat kunde ön räddas och efter förhandlingar friköptes ön och den 5 februari 1926 mottog Kungl. Maj:t ön såsom gåva och förordnade att den skulle avsättas till nationalpark. Hade stenbrytningen fått fortgå kunde ön ha förstörts men tack vare Torsten Kreugers donation (1925) kunde Blå Jungfrun friköpas och överlämnas till staten.

Utflykter till Blå Jungfrun nu och förr

Redan i slutet av 1800-talet har det under vackra sommardagar gått båtar till Blå Jungfrun med lustresande. Det var först under 1950-talet det började gå båtturer oftare från Byxelkrok och Oskarshamn, och fler människor fick möjlighet att komma ut till ön. Kanske är du själv sugen och nyfiken på att besöka Blå Jungfrun? Från Oskarshamn och Byxelkrok gör Solkustturer dagsturer ut till den mytomspunna ön. Boka genom att ringa turistbyrån i Oskarsham, 0491-77072.